En minut av tystnad

I många skolor i USA brukade eleverna i tiden ha gemensam kristen morgonbön. Tiderna förändrades och skolorna blev allt mera diversa. Kristen morgonbön fungerade inte med mångkulturella elever. En skola vände sig då till en rabbin med frågan: hur ska vi ordna en morgonbön som passar alla barn? Rabbinen tänkte en stund och föreslog sedan: en minut av tystnad tillsammans. Det kan vara er morgonbön.

En minut av tystnad tillsammans är något stort. Det beskriver kanske bättre än något annat den utmaning vi står inför när vi vill respektera det lilla barnet som bär på en annan tradition och tro. 

En dag frågade en kollega mig om en lärare som inte är ortodox kristen kan undervisa ortodox tro. Det är helt lagenligt i vårt land ifall läraren är behörig med studier i ortodoxi. I till exempel Österrike är det inte möjligt, lagstiftningen är annorlunda. I mitt huvud tog en fråga form och jag ställde den med undrande röst: säg, kan en person som inte är jude undervisa judiska barn i deras tro? Och om holocaust? I Helsingfors har vi en skild judisk skola.

Att tillhöra en minoritet är sällan ett val, men varje människa som gör det vet att minoritetens gemenskap är beseglad med skörhet och beredskap att ta till fötter, att springa snabbt iväg.

I vårt land finns det, precis som i Österrike, en förståelse för att barn behöver kunskap om religion och särskilt om den tradition deras familj tillhör.  Därför undervisas det i många olika religioner i skolorna både i Finland och Österrike. Arvet med diversitet som rikedom kommer från tider då våra båda länder varit delar av imperium med många kulturer och religioner. Det var en fråga om överlevnad för mångkulturella riken och bästa praxis för att bygga fred.

I dag finns det personer i vårt land, som oftast tillhör majoriteten, som anser att religioner inte behövs eller att gemensam undervisning i religion för alla i en enda grupp vore fint. Egen religionsundervisning som stärker barnets identitet ifrågasätts. Perspektivet som dessa majoritetsmänniskor för fram är enkelt: det finns inga identiteter som någon tillhör på grund av sin bakgrund. Alla kan välja vad än de vill…

Kristna ser sina högtider i gatubilden, på skolans fester och i medier, i kristna byggnader, i konstverk på muséerna, de ser sin tradition inskriven i skolans läroböcker i ämne efter ämne och för dem passar det bra att säga: jag väljer själv.

Det är svårt att förstå att andra barn, de som kommer från muslimska, judiska, hinduiska eller koptiska hem, att de för dem är annorlunda.  Att deras traditioner är osynliga på gatan, på skolans fester, i medier, i arkitektur, i muséerna.  Att deras små samfund inte har möjlighet att erbjuda sommarläger, musikklubbar, undervisning och att de som oerfarna och fattiga organisationer lätt kan influeras av intressegrupper med pengar och märkliga värderingar. Att en stat som ser religionerna som betydelsefulla och satsar på undervisning skapar en dyrbar kontaktyta till sköra minoritetssamfund.

Minoritetsbarnens identitet byggs inte upp gratis dag efter dag med hjälp av samhället omkring dem. De lever under helt andra villkor än majoritetens barn. Därför är minoritetsbarnen sårbara och kan gå vilse om de inte får stöd. Ett barn på tre år märker redan när det ska prata och det ska tiga. Ett barn som ser sin pedagogs blick gnistra till igenkännande och bejakande fortsätter att tala om sin fest eller sin religion. Ett barn som märker att samtalet inte löper utan stannar av, lär sig att tiga om sitt och att skämmas. För att kunna prata på allvar med ett minoritetsbarn om dess traditioner måste man ha kunskap och inlevelse. Det är sällan det finns.

I Borgå hade vi i vintras en utställning om olika festtraditioner, Fira tillsammans. En liten flicka som fått syn på Buddhan på nyårsbordet kom springande med lysande ögon. Hon tog i mig och drog fram smycket hon hade om halsen och sa:

”Här är Buddha, samma Buddha som finns på festbordet. Jag har också Buddha!”

Hennes glädje att få några stunder av synlighet för sin tradition var stor. Det var säkert första gången i hennes liv som hennes fest syntes i skolans stora aula. Jag såg på henne och var lycklig. Vi delade en stund av glädje. Sedan kom hennes egen vietnamesiska lärare. Hon tog flickan i handen och de började tala om Buddha. 

Flickan behövde få synlighet för sin tradition i skolan och jag kunde hjälpa henne med det en stund. Men hon behövde också någon som delade hennes tradition med henne, och det var inte jag.  Hon behövde få tillbringa tid med dem som tillhör hennes tradition i skolan. Vi som tillhör en språkminoritet, finlandssvenskarna, vill också ha stunder och platser, och även skolor med vårt eget språk. Annars slutar vi upp att finnas till.

Man kan drunkna i majoritetens välvilliga prat och majoriteten märker ingenting, förrän det är för sent. Minns ni skidhemulen i gulsvartrandig tröja med bullrig röst? Han vill ingen något ont, men hans skidskola var inte en succé. I dalen fanns det varelser som hade andra vanor och idéer. Det kan vara svårt att förstå att man inte kan dela allt och att ett finger för munnen kan behövas nu och då.  Att en minut av tystnad tillsammans kan vara det vackraste som finns.

Milena Parland arbetar med dialog, inkluderande kulturarv och utbildningar för Ad Astra r.f. (www.ad-astra.fi). Hon är en av initiativtagarna till Fira tillsammans-året för barn. Hon har tidigare arbetat som journalist i Sankt Petersburg för nordiska medier och verkar nu även som författare.